malingranath

Idag i skolan hade vi en väldigt känslomässig, bra och inspirerande föreläsning. Ni kanske har hört tala som Emerich Roth? Om inte så ska jag berätta det för er. Han en av dem som överlevde Auschwitz i Polen under andra världskriget. 
Vi fick se en film då han berättade hur det var i lägret och hur nazisterna behandlade judarna. Det var riktigt fruktansvärt. Jag mår så himla dåligt när jag tänker på den tiden, hur folk svälte till döds och minsta lilla tecken på svaghet så blev man skjuten. Ibland kunde man få sitta naken i en tunna med iskallt vatten en hel natt som ett straff för utmattning eller något annat litet. Och allt det hemska är grundat på nazism, att dom inte såg judarna som människor. Det gör mig så ledsen. 

I slutet av filmen blev jag alldeles full i tårar, jag insåg att detta har varit och är vår verklighet. Att det finns folk fortfarande som behandlar varandra så som nazisterna behandlade judarna.

Det jag inte alls var beredd på är att själva Emerich kom fram på scenen och började prata när filmen var slut. Då brast det för mig. Säkert för många andra också. 
Han lever än idag, 90 år gammal. Han berättade att han hade varit på 1500 skolor i Sverige och berättat om det han varit med om. Fick även äran att få träffa honom.

Varje år så ordnar en skola i min stad en resa till Polen för 9orna vilket jag tycker är en väldigt bra lära och en upplevelse för livet. Jag själv skulle vilja åka dit. Jag och någa till från min klass försökte få ihop pengar för att kunna åka dit eftersom vår skola vägrade hjälpa till. Men det blev inget på grund av för lite intresse. 
Men någon gång ska jag åka dit.